I fredags började vi dagen med att träffa killarnas kompisar Rolf & Maya, vi hade en urmysig dag med vattenlek i trädgården och pyssel vid köksbordet när solen blev för varm. På eftermiddagen packade vi ihop våra saker och drog iväg till Stefans jobb för att hämta upp honom. Bilresan till hotellet skulle ta ungefär tre timmar och sedan får man ju alltid lägga till lite pauser på vägen. Det var soligt och underbart väder hela vägen, vi njöt av vyerna – man kan inte se sig mätt på gröna och klippiga berg som möter ett turkost hav. Slingriga svarta vägar med gula streck är absolut inga problem att följa i flera timmar när världen visar sig från sin allra bästa sida. Vi stannade några gånger så jag kunde gå av och ta lite bilder. Det togs massor av bilder från bilen också men med blandat resultat förstås.
Väl framme på hotellet så hade det mörknat, men visst kunde vi ana en vacker havsutsikt från vår lilla terrass. Ljuvligt. Vi spenderade kvällen med barnen i famnen och tittade på stjärnor och pekade ut Venus. I efterhand var det här Emils bästa minne från helgen, han älskar allt med rymden och det är inte alltid man kan svara på alla hans förståndiga frågor. Jag tror faktiskt att det är dags att ta en ny grundkurs om planeter och stjärnor istället för att passa över frågorna till hans bildade pappa.
Efter en skön kväll somnade vi alla gott och vaknade utsövda dagen efter. Vi var alla nyfikna på att sticka ut näsan och titta på vår utsikt som vi anat kvällen innan. Och mycket riktigt, den var verkligen spektakulär. Men vi kunde inte se horisonten riktigt, det var dimma på väg in mot land. Detta var det sista vi såg av den där fina utsikten, resten av helgen så var det som om någon hade pillat in en enormt stor bomullstuss på vår terrass – typiskt!
Men vad gör det när man har bestämt sig för spännande hiker på berget – absolut inget! Vi tog bilen och körde tillbaka en bit på HWY 1 till något som heter Salomon Creek. Där packade vi väskan med lite fika, tog på hikingskorna och begav oss ut på jakt efter ett vattenfall. En bit in kunde man höra dånet från vattnet och när vi kom fram stannade vi vid en glänta och njöt. Det var lite för kantigt, stenigt och otympligt att sitta där och fika så vi begav oss uppåt på berget istället. Där hittade vi några stenar och vi slog oss ner och njöt av utsikten. Barnen tyckte att bilen hade krymp medan vi var borta.
När vi tagit oss ner till bilen igen körde vi söder ut igen och tog oss ner på en strand. Vi hade stentorn-byggar-tävling, kasta-macka-tävling och samla-flest-pinnar-tävling. Vi hade det supermysigt även om en förlorare suckade över sin förlust 
När vi kom tillbaka till hotellet så gjorde ännu en lite hike ner för berget där hotellet låg. Det var brant, gruset rullade men längst ner möts vi av ett fint vattenfall. Men vi kom inte riktigt hela vägen ner till stranden. Det var kanske två meter kvar. Men vi (läs jag) ansåg att det inte var så lämplig klättring med två fyraåringar. Ner kanske inte hade varit ett problem, men upp däremot. Vi njöt en stund på klipporna och gick sedan upp för den slingriga stigen igen.
Kvällen avslutades på hotellets mysiga restaurang. Här i USA har man börjat vänja sig vid stora portioner, oftast delar barnen på en barnportion men ibland får de välja varsin. Denna gången var vi helt säkra på att kyparen misstagit sig och gett oss vuxenportioner. Det skulle väl visa sig när vi fick notan tänkte vi?! Men icke sa nicke – det var barnportioner!
Efter middagen blev det mys för det små och efter en lång dag, klättrande i bergen, lek på stranden och massor av frisk luft så tror man ju att barnen ska somna omedelbums?! Men Emil har svårt och komma till ro och det är mycket av dagens aktiviteter som ska bearbetas innan han kan somna. Lite kli på ryggen hjälper alltid till, även den här gången. Efter nattningen blev det lite mys för de stora i familjen ute på bomullsterrassen – mycket härligt!
På söndagen steg vi upp tidigt, gjorde oss klara för att åka tillbaka hem. Vi hade sett ut ett ställe längs med vägen som vi ville stanna på – Julia Pfeiffer State Park. En kort promenad från hwy1 låg ett av de vackraste stränderna jag någonsin sett. Trots dimma så var vattnet turkost och vyerna häpnadsväckande.
Efter det här stoppet, körde vi vidare för att leta upp ett bra frukostställe. Vi körde ju från hotellet 7:30 och visst kurrade magarna lite grann. Det är långt mellan ställena på hwy1 och vi stannade på tre ställe innan vi hittade ett ställe att äta på, då var klockan 10:10. Bilturen hem var inte alls särskild magnifik, dimman slickade bergväggarna och var 30:e minut fick vi stanna för att någon behövde kissa. Vi var inte hemma förrän klockan 14. Det är intressant hur vädret kan ändra sig här. Precis innan vi körde över berget i Santa Cruz så var det 60 grader (15,5 C) och molnigt och när vi kom över till vår sida, 35 minuter senare, låg mätaren på 86 (30 C) och det var blå himmel. Då slängde vi av oss kläderna, hade vattenkrig och åt frukt i solen.
Det har varit ännu en fantastisk helg här i Kalifornien – vi njuter!
Ohh, jag var nära på att glömma - såklart finns det fler bilder här 
