Nu närmar det sig med stormsteg, bara några dagar kvar sedan är vi hemma och hälsar på i Sverige. Stefan får stanna kvar och vakta huset som barnen brukar säg, fast han ska också få se världen lite – han ska flyga en sväng till NY. Jag anar ett mönster här, varje gång jag packar med mig allt jag får lov att ta med mig på planet, ungefär 69kg och två busfrö, då åker han på businesstrip. Hur ska jag tolka det?
Idag är det stora byggaredagen här hemma. VI har en handfull hantverkare här som river upp golvet i gästrummet, byter vattenberedaren och sätter på nya hängrännor på huset. Tanken var att jag skulle hålla mig hemma och packa idag, men för varje gång spikpistolen bränner av ett skott så hoppar jag som en rädd hare. Jag har visserligen tillgång till barnens hörselskydd men helt allvarligt, hur kul hade inte det sett ut och ha de på när jag packar. För att inte komma hem klädd som en slashas tänkte jag köra några maskiner tvätt, det går sådär, framför tvättmaskinen och tummlaren har de ställt garderoben. Jag harklar mig och gör mig redo för att använda mina kunskaper i kinesiska språket, jag viftar med armarna, pekar och säger outside, outside! Killen nickade och sa yes, yes – det är fem timmar sedan nu. Så nu sitter jag här, i trädgården, på en bänk, med min dator, UTAN internet! Där inne hörs det PANG, PANG och när arbetarna tar lunchpaus smyger jag mig in och packar fort som attans. Hade jag varit Hulken hade jag flyttat på den där garderoben också, men jag lät bli!
I fredags tog jag med barnen till Palo Alto för att hyra ett objektiv, ett rejält zoomobjektiv. Barnen gillade fotobutiken som endast var för proffs; stora blixtar, skärmar, objektiv och sådant där kul som jag gillar och tydligen barnen också. Barnen fick en farbror att tända ställets skarpaste lampa, han försökte imponera men killarna fastnade framför en film med extremsportare som hade filmkamera på hjälmen, de konstaterade att en sådan ville de ha när de åkte skidor eller till Hawaii. När jag väl lyckades slita dem därifrån gick vi och fikande och sedan tog vi oss till en lekplats. Barnen lekte gladiatorerna och jag testade objektivet. Jag fick många fina bilder på mina finaste killar, de poserade på gräset framför blåsblommorna. 
Vad jag egentligen skulle ha objektivet till var till Stefans julklapp, han fick en valsafari med “valfritt” sällskap i Monterey. Under några timmar skulle vi spana efter valar och oj vad roligt det var. Nu har jag ungefär 500 bilder med delfiner, sjölejon, knölvalar och gråvalar. Efter halva turen på båten fick den brummande motorn Simon att somna, det kanske var lika bra det eftersom han är känd för att bli åksjuk. Men han hann se de flesta valarna och delfinerna innan han satte sig tillrätta Stefans knä. Efter båtturen åkte vi till en stor lekplats så barnen fick springa av sig, sedan körde vi tillbaka hem igen. Vi konstaterade att det var en häftig upplevelse för oss vuxna, barnen tyckte mer “fisk som fisk” och när de blir lite äldre, typ vuxna, så kommer väl de komma på att de har hittat på rätt många häftiga saker undertiden vi har bott här. Men eftersom Kalifornien bjuder på den mest varierande och häftigaste naturen jag har varit med om så är det vardagsmat för dem, har liksom inte alla sett valar simma i havet?!
Nu ska jag väl ta mig in i pang-pang-huset och se om jag blir klar med packningen, förutom det som ligger i tvättkorgen då alltså. Sen ska barnen bli hämtade och jag ska kurera mig från min förkylning så jag kan snusa på våra kompisars nya lilla bebis innan vi flyger hem.
